By Emma Sandström 
Elis Monteverde Burrau är gift med konstnären Militza Monteverde Burrau, som han ofta refererar till i sina verk. Paret har ett barn tillsammans och delar både ett hem och ett kreativt liv i Stockholms Hägersten.
Bakom poeten och författaren Elis Monteverde Burrau står en kreativ partnership som präglat både hans författarskap och Stockholms konstscen. Tillsammans med sin fru Militza har han skapat ett liv där konst, litteratur och föräldraskap flätats samman.
Militza Monteverde Burrau föddes 1986 i Cuenca, Ecuador. Hon utbildade sig vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm där hon tog sin MFA-examen 2017. Idag arbetar hon som bildkonstnär med fokus på måleri och glasskulpturer.
Hennes konstnärliga uttryck spänner över flera medier. Hösten 2025 hade hon sin andra separatutställning på galleriet ISSUES i Stockholm med titeln “Kissing The Shuttle”, där hon undersökte textilarbeterskors villkor i sena 1800-talets fabriker genom glasverk och målningar.
Militza har en särskild fascination för japansk kultur. Det var hennes intresse för hikikomori-fenomenet som inspirerade Elis roman “De äter ur din hand, baby” efter parets bröllopsresa till Tokyo.
Elis föddes den 2 januari 1992 i Stockholm och växte upp på Södermalm med sina föräldrar Eva och William, båda fritidspedagoger, och lillebror Bill. Som 14-åring drabbades han av cancer och genomgick två års behandling innan han friskförklarades vid 16 års ålder.
Cancern blev en vändpunkt i hans liv. Han har själv beskrivit sjukdomen som en bitterljuv erfarenhet som sipprar in i allt han gör. Efter behandlingen blev han en väldigt duktig person som ville ha alla rätt, och det var under gymnasietiden på Södra latin som han började skriva poesi.
Sjukdomsupplevelsen präglar fortfarande hans skrivande. Han har berättat att cancern inspirerar honom och planerar att skriva ett tjockt epos om ett situationistiskt cancerbarn som gör barncancergalan till en performance för kollektivt självmord.
Elis och Militza träffades tidigt i hans författarkarriär. I en intervju 2017 beskrevs Militza som hans flickvän och konstnär. Paret gifte sig senare och tog båda namnet Monteverde Burrau, där Elis integrerade Militzas mellannamn i sitt författarnamn.
En av de mest betydelsefulla resorna var deras bröllopsresa till Tokyo. Militzas fascination för hur unga japaner isolerar sig i sina rum på grund av psykisk ohälsa väckte Elis kreativa fantasi. Han började utveckla en karaktär som valt att stänga in sig av militant övertygelse snarare än apati.
Det resulterade i romanen “De äter ur din hand, baby” från 2020, där Elis utforskar isolation, privilegium och den infrastruktur som krävs för att kunna dra sig undan från samhället.
Elis debuterade 2016 med diktsamlingen “Och vi fortsatte att göra någonting rörande” på PDF-förlaget CL(P) Works. Samlingen nominerades till Borås Tidnings debutantpris 2017. Året därpå kom “Röda dagar” följt av romandebutten “Karismasamhället” på Albert Bonniers förlag 2018.
Hans skrivstil kännetecknas av ett lekfullt och fragmentariskt språk där han använder parenteser och upprepningar för att skapa rytm och mening. Han har beskrivit sin egen stil som garderad och hycklande, men menar att han numera står upp för sin ryggradslöshet med integritet.
År 2016 lyfte en stor dagstidning fram honom som en av landets mest betydelsefulla unga poeter. Han har varit litteraturredaktör på Nöjesguiden, driver PDF-förlaget Fame Factory tillsammans med Anna Axfors och är en återkommande panelmedlem i SVT:s kulturprogram Cyklopernas land.
När paret fick sitt barn förändrades Elis vardag men inte hans kreativa drift. Som nybliven pappa gick han långa promenader med dottern längs motorvägar i Bredäng. Hon somnade till bilbullret medan han skrev på sin mobiltelefon.
Elis har beskrivit sig själv som rastlös snarare än produktiv. Han blir lätt uttråkad, framförallt av sig själv, vilket tvingar honom att skriva nytt hela tiden. Sedan debuten 2016 har han gett ut nästan en bok om året.
Han säger ofta till Militza att nu ska han dra sig tillbaka. Hon skrattar då och kallar honom för idiot. Hans dröm är att ge ut en liten bok vartannat år för en trogen läsekrets på cirka 100 personer, men den drömmen verkar alltid förbli just en dröm.
Elis och Militza har skapat flera gemensamma verk. På galleriet Beau Travail i Stockholm 2024 visade de utställningen “The More You Ignore Me, the Closer I Get”, som handlade om besatthet och kärlek. Elis läste sina texter medan Militzas målningar täckte väggarna, och performancet knöts samman med John Stenborgs tunnelbanekonst.
Paret gav även ut en gemensam diktsamling och delar en ateljé i Västertorp där Elis skriver och Militza målar. Här möts deras konstnärliga världar dagligen med en Olle Ljungström-plansch på väggen som symbol för Elis musikaliska intressen.
Elis har aldrig dolt sina åsikter i offentligheten. Han skriver kulturkritik och använder Twitter och Instagram som plattformar för både fragmentarisk poesi och politiska ställningstaganden. Han kan inte skriva om saker han inte brinner för, vilket gör att hans kritik alltid är positiv och lyfter fram det han tycker om.
Under åren har han varit röst för en ny generation poeter som använder internet och sociala medier som litterära plattformar. Han menar att poeter inte längre behöver förlagskontrakt för att nå publik, och har själv bidragit till att göra poesin mer direkt och tillgänglig genom sina olika projekt.
Paret bor i Hägersten på Glidgränd, ett område som återkommer i Elis verk. Området är inte bara en bostadsplats utan en kreativ miljö som formar både hans och Militzas konstnärskap.
Elis har stora planer framåt. Förutom barncancerromanen vill han skriva en pjäs om John Lennon och Yoko Ono samt spela in mer popmusik. Han tolkar Velvet Underground och Suicide och har gjort både radioteater och konstinstallationer.
Tillsammans har Elis och Militza Monteverde Burrau skapat ett liv där kärlek, konst och familj sammansmälter. Deras relation är både privat och offentlig, vardaglig och konstnärlig, stödjande och utmanande.
Henrik Strand